Årsdagen för inlämnandet av Sveriges Natoansökan (18/5) kommer att passera utan att Sverige fått klartecken av Turkiet och Ungern. Bilden från det högtidliga tillfället kan i efterhand ge en föraning. Finlands och Natos flaggor ser vi. Sveriges skyms av Natoambassadören Axel Wernhoff, även om han dagen till ära har gul slips och blå skjorta. Risken finns att det fortsätter dröja till på andra sidan årsskiftet 2024.

Ett drygt år tillbaka i tiden arrangerades interna s k dialogmöten i S om partiets framta vägval i säkerhetspolitiken. I praktiken var beslutet om att ansöka om medlemskap i Nato i det läget redan fattat i partiledningen även om det dröjde till den 15 maj innan det offentliggjordes. Dialogen var en monolog framförd av nyfrälsta Natoanhängare: Hultqvist, Linde, Wallström. Det var teater, ett skådespel. I regi av ordförande Andersson och partisekreterare Baudin.

När S väl kom till skott tog det bara några dagar innan själva ansökan lämnades över till Natosbossen Jens Stoltenberg i Bryssel. Nu hänger Sveriges Natointräde fortfarande kvar i luften. Regeringen och S-oppositionen kan fortsättningsvis bara hålla tummarna. Och hålla tyst. Varje förfluget ord riskerar att försämra ett redan besvärligt läge.

I Turkiet pågår en intensiv och från det styrande ”Rättvise- och utvecklingspartiet” AKP:s sida smutsig valkampanj inför president- och parlamentsvalen den 14 maj. Erdoğan drar sig inte för att förfölja sina politiska motståndare, t ex är Istanbuls populäre borgmästare Ekrem Imamoglu dömd till fängelse för att ha skymfat presidentens allierade. Innan valet är avgjort kommer inget att hända på den svenska Natofronten.

Erdoğan har också börjat spela terroristkortet allt hårdare och försöker kladda en PKK-stämpel på sin konkurrent om presidentposten, Kemal Kılıçdaroğlu. I opinionsmätningarna är det oppositionen som har övertaget.

Vid den amerikanska försvarsministern Llloyd Austins besök i Sverige i april upprepade han att USA gör allt för att ge Sverige en hjälpande hand och ”förspråkar ett snabbt inträde.” Och skrev på twitter att USA ”nyligen välkomnade Finland som Natos 31 medlemsland och ser fram emot att få välkomna Sverige som det 32:a.” Visst. Men efter snart ett års Natoharvande är det ganska uppenbart att den typen av artighetsfraser saknar värde i sig. Om Sverige ska släppas in i försvarsalliansen lagom till toppmötet i Vilnius den 11-12 juli måste det till ett mirakel. Annars kvarstår den nuvarande medlemsförteckningen på Natos sajt.

Den mer intressanta frågan är vilket tryck Bidenadministrationen verkligen sätter bakom orden, t ex har den utlovade försäljningen av stridsflygplanet F-16 till Turkiet fastnat på motstånd i kongressen.

Joe Biden har lovat och lovat, även i direkta samtal med Erdoğan, men inget har hänt och det är ett rött skynke för Turkiet. Försvarsministern Hulusi Akar har börjat prata om att köpa nya plan från andra länder, inklusive Ryssland (Daily Sabah 12/3).

Kongressen har däremot inga problem med att fortsätta finansiera den kurdiska paraplyorganisationen SDF (Syrian Democratic Forces), militärt styrd av PKK:s syriska gren YPG. Anslagen har klubbats igenom år efter år. I Bidens budgetförslag (Department of Defense Budget Fiscal Year 2024) ligger stödet på samma nivå som tidigare: 156 miljoner dollar till löner, militär utrustning, träning och övningar med amerikanska förband i norrdöstra Syrien.

I Turkiets ögon rör det sig om ren och skär terrorfinansiering med statliga amerikanska budgetmedel.

När parlamentsvalet väl är avgjort i maj och oavsett utgången, om Erdoğan och hans parti sitter kvar eller om den nu enade och samlade oppositionen tar över makten, ska nationalförsamlingen ha en kort sejour i juni för att svära in nya ledamöter. Om varken Erdoğan eller utmanaren Kilicdaroglu får egen majoritet, dvs 50 procent av rösterna, blir det en andra valomgång i presidentkampen den 28 maj. Att Sveriges Natoansökan tas upp till behandling och ratificeras före Vilnius är osannolikt i det första fallet, näst intill uteslutet i det andra. Att oppositionen lovar/lockar med ett snabbt svenskt inträde vid en valseger ska tas för vad det är värt och med en stor nypa salt.

Möjligen kan det börja röra på sig när parlamentet öppnar igen i september. Osvuret är alltid bäst, men det finns ett antal faktorer som talar för att det kan dra ut på tiden och in på nästa år.

• Turkiet och även Ungern må utsättas för press från USA och övriga Natoländer men sitter likväl på avgörandet för egen del. Och kan beträffande Turkiet fortsätta argumentera för att Sverige måste leverera på Madridavtalet med razzior och utvisningar för att få stopp på PKK:s terrorfinansiering och rekryteringsverksamhet på svensk mark. Jag skrev mer ingående om det i DN nyligen (https://www.dn.se/kultur/jonas-gummesson-tank-den-hadiska-tanken-att-sverige-inte-uppfyller-avtalet-med-turkiet/), utrikesminister Billström har gett en liknande beskrivning i samma tidning. Samt i Ungerns fall att Sverige ska visa förståelse för Orbánregimens syn på inskränkningarna av fri- och rättigheter i landet.

• När Finlands och Sveriges synkroniserade Natointräde sprack uteblev också den förväntade klang- och jubelföreställning kring utvidgningen som Biden och Natochefen Jens Stoltenberg mer eller mindre redan tagit ut i förskott. Nu är PR-värdet av att tvåla till Vladimir Putin och Ryssland med två nya medlemsländer förbrukat.

• Våren 2024 pågår primärvalen i USA inför presidentvalet i november. Joe Biden har allt att vinna på att kunna visa upp ett nytt medlemsland vid firandet av Natos 75-årsjubileum i Washington där försvarsalliansen grundades 1949.

• Jens Stoltenberg lämnar sin post i september, åtminstone är det vad som är sagt, och kommer att missa det svenska inträdet i vilket fall (dvs om miraklet uteblir och det inte blir i Vilnius). En efterträdare som generalsekreterare ska utses och hinna bli varm i kläderna. I skrivande stund är det tyst som i graven kring detta.

• Turkiet och Ungern får ett år till på sig att tvinga fram vad man kan beskriva som eftergifter från Sveriges sida, vilket då rättfärdigar en ratificering i respektive parlament.

• När och om Ukrainakriget avslutas är frågan om Sveriges Natomedlemskap eventuellt inte är lika politiskt laddad längre. Innan dess kan Turkiet och Ungern tycka att det är en bra idé att hålla Putin på gott humör och fortsätta obstruera.

Mycket talar med andra ord för att Sverige måste ge sig till tåls till på andra sidan årsskiftet 2024. Och under tiden sitta still i Natobåten. Det finns ändå inget att göra.

Tills vidare ser den säkerhetspolitiska kartan i Europa ut så här.