Annie Lööf har efter sitt avgångsbesked hyllats mer eller mindre unisont för sina insatser som Centerns partiledare under ett drygt decennium, både i media och av såväl politiska anhängare som motståndare. Överlag anses hon konsekvent och ståndaktigt ha försvarat sina frihetliga värderingar och med framgång utvecklat sitt parti i en mer storstadsliberal riktning än gamla tiders bonderörelse, sprungen ur svensk landsbygdsmylla, draperad i folkdräkt.
”Hon har varit en stark partiledare, som förändrat Centerns ideologiska kurs och arbetat hårt för att hålla samman partiet”, skrev exempelvis DN:s politiska nyhetskommentator Eva Stenberg och delade ut beröm för att Annie Lööf lyckades i sitt uppsåt ”att profilera partiet som ett grönt liberalt parti för jämställdhet och mot rasism.” På Aftonbladets ledarsida menade Susanna Kierkegaard att ”Lööf lät värderingarna vägleda efter valet 2018 när hon tillsammans med Liberalernas dåvarande partiledare Jan Björklund valde att överge samarbetet med M och KD” och betonade att ”hon stod pall när Nyamko Sabuni senare valde att lämna Januariavtalet och kliva över till den blåbruna sidan.”
Att en partiledare som når vägs ände möts av lovord hör till sakens natur. En del tycker säkert också så. I Annie Lööfs fall kan jag även tänka mig att hyllningarna delvis kan förklaras med att det för en del skribenter kan framstå som besvärande att obstruera mot det skimmer av godhet som omger hennes person, i kontrast till det hot och hat hon bevisligen utsatts för. Belackare definieras då per automatik som ondsinta och vem vill vara det. Då är det bättre att gräva djupt efter passande politisk matjord och instämma med övriga talare.
Resultatmässigt blev partiledartiden inte särskilt lyckosam. Vid sitt tillträde 2011 satte Annie Lööf upp målsättningen att nå 20 procent av rösterna i riksdagsvalet 2022. Nu blev det istället SD som hon lagt ner stor möda på att isolera som nådde dit vid samma tidpunkt med 20,5 procent och stora framgångar på landsbygden i årets val. C stannade på 6,7 procent, i nivå med företrädaren Maud Olofssons 6,6 i hennes sista val 2010. SD fick då 5,7. Utan att att fördjupa mig i vare sig eftermälen eller prestation vill jag tillföra ett annat perspektiv på Annie Lööfs politiska gärning under senare år.
I juni 2021 stod Centerledaren på toppen av sin opinionsmässiga karriär och noterade tio procent i Ipsos mätning och 9,9 i Sifo. I ryggen hade hon då en oomstridd ställning som partiledare och lojal samarbetspartner till Stefan Lövfens S-MP-regering. Januariavtalet verkade ha goda utsikter att överleva mandatperioden ut. I valrörelsen skulle Annie Lööf kunna peka på ett antal sakpolitiska framgångar och driva sin S-vänliga linje vidare mot nya höjder. Så blev det nu i sak med full uppslutning bakom Magdalena Andersson som statsminister, men inte i siffror, istället gick det snabbt utför, men det är en annan historia, likaså att det nu råder krisstämning i partiet.
En månad tidigare, i maj 2021, antog Centerns förtroenderåd ett dokument på 22 sidor med sikte på 2030, i allt väsentligt en spegelbild av partiledarens politiska agenda, presenterat av henne själv och partisekreteraren Michael Arthursson vid en pressträff: ”Det förslag vi från partistyrelsen gått ut med har handlat om att vi ska vara en självständig liberal kraft som söker samarbeten i mitten av svensk politik, för att inte ge ytterkanterna inflytande. Och det har förtroenderådet och distrikten ställt sig bakom”, sa en nöjd Lööf den gången.
På sidan 18 i programmet upprepades det centrala budskapet om att diskvalificera två av riksdagens partier, omkring en fjärdedel av den svenska väljarkåren från politiskt inflytande under åtminstone två mandatperioder framöver:
”Ett politiskt samarbete i den breda politiska mitten, utan att ytterkantspartier har ett avgörande inflytande, är det bästa för Sverige.”
I valmanifestet för 2022 var C:s mål ”att bryta den splittring och polarisering som riskerar att förlama Sveriges politiska handlingskraft.” För att lyckas med det sökte Centerpartiet med Annie Lööfs välbekanta språkbruk och manér ”samarbete för en politik som är tydligt förankrad i mitten” i motsats till ”främlingsfientlig högernationalism eller socialistisk vänsterpolitik.”
Annie Lööfs Centerparti representerar alltså ett synsätt där det finns det sex rättrådiga och värdiga politiska partier i Sveriges politiska gemenskap och därutöver två ovärdiga extremistpartier – SD och V – som av de övriga – den goda sidan – ovillkorligen ska förpassas ut i kylan. På den punkten råder ingen tvekan. Frågan blir hur det förhåller sig till liberala värderingar i största allmänhet. Liberalism kan ju inte enbart sägas vara att till exempel bekämpa populism och politisk extremism i olika skepnader. På den fundamentala liberala värdekartan står alla människors lika värde, ett demokratiskt styrelseskick och så självklara saker som åsikts- och yttrandefrihet.
”Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det.”
Citatet tillskrivs ofta felaktigt den franske filosofen Voltaire men skrevs av en annan person för att sammanfatta Voltaires uppfattning i saken. I vilket fall är det ett upplysande och i grunden ett liberalt synsätt som jag inte hört Annie Lööf ens snudda vid i alla sina kategoriska utfall mot icke önskvärda partier och personer till höger och vänster.
I Annie Lööfs värld är de som tycker som hon själv mer värda och rättfärdiga än andra och kvalificerade för deltagande i det politiska beslutsfattandet och demokratiska livet. Andra får vackert finna sig vid att stå vid sidan av eftersom Annie Lööf utfärdat sin bannbulla. Redan där faller den avgående Centerledarens liberala korthus samman. Det är faktiskt ganska enkelt om man vill se hennes agerande för vad det är. Det är det ena.
Det andra är hur Centerpartiets exkluderande linje i Annie Lööfs kompromisslösa tappning rimmar väldigt illa med den svenska representativa parlamentarismen där Regeringsformens första paragraf om Statsskickets grunder innebär att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, utan inskränkningar om rätt eller fel medborgare eller onda och goda partier. I riksdagens arbete deltar alla ledamöter från samtliga partier på lika villkor, varje röst har samma värde grundad på folkviljan i allmänna val var fjärde år. Sådana är spelreglerna i vårt demokratiska system och det ska vi vara glada och stolta över.
När en enskild individ råkar få för sig något annat, lyckas pådyvla sitt parti detta och in absurdum driver det vidare genom att idka genom politisk utpressning i fyra års tid med stöd av ett mandat på marginalen innebär det att att det svenska statsskicket åsidosätts. Eftersom det är kontentan av Annie Lööfs manipulationer har hon med ett annat perspektiv än det vedertagna tappat det liberala fotfästet och representerar inte den demokratiska grundsyn hon säger sig stå för. Att undergräva författningen – konstitutionen, grundlagarna, parlamentarismen – är inte det minsta liberalt utan antidemokratiskt i ordets allvarligaste bemärkelse. Det förvånar mig högeligen att Centerledaren under den senaste mandatperioden inte pressades stenhårt av media och politiska antagonister med frågor av principiell karaktär på dessa för en liberal företrädare helt avgörande punkter.
Nu kanske vi kan hoppas på tillnyktring och att avarterna upphör. I Sveriges riksdag sker i varje enskild fråga en diskussion i utskotten mellan partierna. Den processen är demokratins kärna innan de folkvalda går till beslut. Att bekämpa politiska förslag man inte sympatiserar med och att debattera i kammaren, gärna i fräna ordalag och med blanka vapen är att verka i sann liberal anda. I det ingår inte att bannlysa politiska motståndare efter eget gottfinnande. I den nyvalda riksdagen som tillträder när riksmötet öppnas representerar 27,2 procent av ledamöterna, 97 av 349 mandat, sammanlagt 1 757 184 väljare i Sverige som röstade på SD och V.
I årets valmanifest skriver Centerpartiet att ”den liberala demokratin får aldrig tas för given. Den ska vårdas, värnas och vidareutvecklas.” Frågan är om Annie Lööf verkligen insåg betydelsen av vad hon själv och partiet gav uttryck för. Jag tycker inte att det verkar så. Annie Lööf är politisk historia men en fadd eftersmak biter sig kvar.