Med tanke på att Donald Trump fullständigt dominerat världspolitiken efter valsegern i november, med exempelvis hot om skyhöga strafftullar mot Mexico, Kanada och Kina och utspel om att lägga vantarna på Grönland och Panamakanalen är det lite svårt att föreställa sig hur uträknad han var vid motsvarande tidpunkt i januari 2021.

När Trump hetsade sin våldsbenägna MAGA-mobb mot Kapitolium för att stoppa ett fredligt maktskifte på presidentposten passerade han alla gränser. Trump var körd, Joe Biden var framtiden. 

Inte minst Europa och Nato jublade när Biden till slut satt säkert i Vita Huset. Den kaotiska tiden med Trump var till ända och Nato hade klarat sig med livet i behåll. Stora förhoppningar knöts till att Biden skulle återställa ordningen. Framtiden för det transatlantiska försvarssamarbetet målades i glättiga färger utan närmare eftertanke. Att Vladimir Putin drog samman stora militära styrkor vid Ukrainas gränser, en sorts generalrepetition för vad som komma skulle i februari 2022 väckte inget större intresse.

USA och Europa lyfte inte ett finger för att markera mot det ryska aggressiva uppträdandet. Lite vapenskrammel från rysk sida fick man räkna med. Krig var ändå avlägset. Nato trivdes i den falska tryggheten.

I januari 2025 är läget det motsatta. Joe Biden lämnar den politiska scenen i Washington och återvänder till hemmet i Delaware med ett skamfilat rykte efter att ha försökt klamra sig kvar vid makten och fått svidande kritik för den benådade sonen trots försäkringar om att rättvisan skulle få ha sin gång. Biden blev till slut en solkig historia, Trump är framtiden, på gott eller ont, det återstår att se.

På nyårsafton 2023 varnade jag för att fanatiska Trump-motståndare skulle kunna ge den dåvarande presidentkandidaten fördel i valrörelsen (Fanatiska Trump-motståndare är livsfarliga för demokratin ödesåret 2024). Ett exempel då var en tjänsteman – Shenna Belows – i delstaten Maine som på eget bevåg tänkte stryka Trumps namn på valsedeln:

”Hon dömmer Trump på egen hand och anser sig också ha rätt att göra det eftersom hon själv uppfattar honom som skyldig och sig själv som den rättfärdige i sammanhanget. Trumps möjligheter att framställa sig själv som martyr, förföljd av det amerikanska politiska etablissemanget ökar.”

Skrev jag den gången. Drygt åtta månader senare tog Donald Trump hem en jordskredsseger i valet efter en kampanj där han i inledningsskedet dömdes för brott i hush money-målet i New York, straffet är fortfarande en öppen fråga, om det blir något alls, och stämplades som fascist etc av den demokratiska motkandidaten, den nu bortglömda Kamala Harris och hennes anhängare i slutskedet.

Trots detta – och mycket annat – röstade drygt 77 miljoner amerikaner på Trump. Han överlevde två mordförsök och utnyttjade matyrskapet ända in i kaklet. Han vann samtliga sju vågmästarstater och den 20 januari svär han för andra gången trohet mot samma konstitutionen som han försökte välta över ända när han hetsade sin våldsbenägna MAGA-mobb mot Kapitolium i januari 2021.

Möjligen kan man tycka att tanken på att demonisera – stigmatisera – Donald Trump skulle ha fått sig en törn baserad på rena fakta, väljarna valde honom, men så är det naturligtvis inte.

I vår egen svenska ankdamm utmålas Trump som ett hot mot demokratin i parti och minut. Exempelvis Dagens Nyheters rapportering svämmar över av krönikor och tendensiösa nyhetsartiklar där alla möjliga tillmälen far genom luften sida upp och sida ner.

Detta spelar dock mindre roll. Det kommer att fortsätta så oavsett vad som faktiskt sker. Av betydligt större intresse är hur en del skribenter i svenska medier redan innan Trump åter tagit Vita Huset i besittning skuldbelägger honom för kommande försyndelser som han antas planera för att få slut på kriget i Ukraina, på landets egen bekostnad.

Här några exempel.

I Fokus skriver Bengt Ljung (https://www.fokus.se/ekonomi/en-blick-framat-ett-stormigt-ar-vantar-eu/) att Ukrainakriget går in i ett ”avgörande skede” 2025: ”Donald Trump vill mäkla fred och risken är att det till stor del blir på ryska villkor på bekostnad av Ukrainas och Europas intressen.”

Tangenten pekar enbart i en riktning, inga resonemang, endast ett antagande om att Trump tänker svika Ukraina. Varför framgår inte riktigt.

Jag är inte ett dugg främmande för tanken. Efter Trumps seger i presidentvalet 2016 skrev jag att en deal med Vladimir Putin låg i korten (https://www.svd.se/a/d1km1/trump-kan-rycka-upp-sveriges-sakerhet-med-rotterna): ”Hur Trump ser på säkerheten i det nordisk-baltiska området vet ingen, svaret kan bli som en rysk intressesfär, där Putin får härja bäst han vill.”

Dock är det en annan sak att åtta år senare med pågående krig i Europa hävda att Trump utan reservationer planerar att sälja ut Ukraina till Putin.

I Ekonomikanalen EFN skriver krönikören Niklas Ekdal att Trump har satt tonen i utrikespolitiken redan innan han har tillträtt (https://efn.se/kyss-inte-bossens-ring-pa-mar-a-lago): ”Agendan är mörk och maktspråket naket”. Inget explicit om Ukraina men Trump jämnställs ”med mobbare som Vladimir Putin och Xi Jinping”.

Skolgården ”ser ut att få en buse till”, konkluderar Ekdal. Innan tillträdet alltså, inte fascist den här gången, inget om Hitler heller, men en parallell till en kommunistisk partidiktator och en blodbesudlad krigsförbrytare i Kreml. På vilka grunder?

Mig veterligt har Trump aldrig startat ett krig. Däremot har han i allmänna ordalag talat om att avsluta kriget i Ukraina på 24 timmar efter tillträdet i Vita Huset, och i det avseendet surrat sig hårt vid masten. Om han inte alls kan leverera på det han lovat gör han sig till visst åtlöje i omvärldens ögon.

När Trump utnämndes till ”Person of the Year 2024” av tidskriften Time medgav han att det kan bli svårare att nå resultat än vad han gett sken av under valrörelsen: ”Mellanöstern är ett enklare problem att hantera än vad som händer mellan Ryssland och Ukraina. Antalet unga, döda soldater är svindlande. Det som händer är galet.” Han visar således engagemang. Är det äkta eller bara teater?

I DN tar kolumnisten Oscar Jonsson, doktor i rysk krigföring, upp Trumps planer på ett eld-upp-hör (https://www.dn.se/ledare/oscar-jonsson-trump-kan-forma-en-hallbar-fred-eller-nasta-krig/): ”Den förhandling som är på väg att komma ser mer ut som en kapitulation, enligt vad som framkommer i media.”

Skriver alltså en etablerad forskare ”enligt vad som framkommer i media”. Inte vet jag vad Jonsson har läst men jag har läst en del och jag har inte sett att något sådant framkommit i bemärkelsen att Trump avser att köra över Ukraina och vika ner sig för Putins önskemål. Däremot vill ha få slut på dödandet och har varit tydlig med det.

Trumps sändebud i konflikten, ex-generalen Keith Kellogg, ser Trump i rollen som domare mellan parterna. Några närmare detaljer om hur det skulle kunna gå till är inte kända. På något sätt måste det till förhandlingar.

Ursprunget till den omtalade fredsplanen är en artikel för America First Policy Institute (AFPI), skriven av ex-generalen Keith Kellogg i april 2024. När Kellogg utsägs till sändebud tre veckor efter valsegern stod det också klart var den tillträdande presidenten hämtat sin inspiration. 

Kellogg ägnar en stor del av utrymmet i sin artikel åt att såga Bidens Ukrainapolitik och hävdar att kriget är ”en kris som kunde ha undvikits” men att ”USA tack vare Bidenadministrationens politiska inkompetens dragits i ett ändlöst krig.”

Den tidigare armégeneralen menar att Vita Huset skulle ha försett Ukraina med stora mängder vapen före invasionen för att höja krigströskeln för Putin och eventuellt fått honom att hejda sig innan det var för sent. När kriget var ett faktum borde Ukraina fått ett större militärt stöd i inledningsskedet för att sätta stopp för den ryska aggressionen på ett tidigt stadium.

Kelloggs förslag för att komma till ett avslut på striderna är vapenvila i kombination med en demilitariserad zon längs fronten i öst. Enligt läckor från Trumps team i Wall Street Journal ska den bevakas av soldater från europeiska länder: ”Vi skickar inte amerikanska män och kvinnor för att upprätthålla freden i Ukraina. Och vi betalar inte för att göra det. Polackerna, tyskarna, britterna och fransmännen får ta hand om det.”

USA stannar således på hemmaplan med bidrar med vapen. På plussidan för Ukrainas del står amerikanska säkerhetsgarantier. Minus är att det hägrande medlemskapet i Nato skjuts framåt på ”obestämd tid”, enligt Kellogg. Trump själv har talat om 20 år.

Bidenadministrationen har konsekvent hävdat att Ukraina måste få sluta fred på sina egna villkor och att man inte ska tvingas ge upp eget territorium till Ryssland. I Kelloggs koncept ingår just detta som en bärande beståndsdel. Zelenskyjs har accepterat på att ge upp territorium, må vara tillfälligt i avvaktan på en fredsuppgörelse, motkravet är ett snabbt Natointräde för rest-Ukraina.

För Putins del innebär fredsplanen att han får behålla ockuperad mark på Krim och i Donbassregionen under överskådlig tid. Det räcker för att utropa seger och kan beskriva den militära specialoperationen som en framgång. Ukrainskt Natomedlemskap är uteslutet i Kremls ögon, det var det Ryssland gick i krig för att stoppa. Om Trump kan ta fredsplanen över mållinjen i någon form kan ingen veta.

Krigsdoktorn Jonsson i DN hävdar vidare att om Trump ”i stället valt att stärka Ukraina inför en förhandling hade han ökat sannolikheten för ett avtal som är hållbart.” Trump skulle om jag förstår det hela rätt först skicka ansenliga mängde vapen och därefter bjuda in till samtal. Det låter inte särskilt övertygande ens för en krigsdoktor.

Jag kan tänka mig att Trump i ett skarpt läge kan hota med att vrida ner det militära stödet till Ukraina för att sätta press på Zelenskyj, och motsatt att vrida upp det för att öka trycket på Ryssland. För att få med Europa på noterna kommer han, gissningsvis, att kräva ökade försvarsutgifter i Nato i kombination med utspel om strafftullar för länder som inte går honom till mötes och inte vill ställa upp med soldater för att övervaka den demilitariserade zonen längs den 130 mil långa frontlinjen, motsvarande sträckan Göteborg till Haparanda, ett ganska omfattande uppdrag således.

För att ta upp Jonssons tråd ett varv till. Den som inte valt att stärka Ukraina i tillräcklig omfattning för att ge Zelenskyj en styrkeposition mot Putin vid förhandlingsbordet heter inte Trump utan Biden. Han har haft tre år på sig att ge Ukraina chansen att vinna kriget, så blev det aldrig. Stödet har räckt till att inte förlora, än så länge i vart fall. Men aldrig för att vinna.

För lite och för sent är Joe Bidens legacy i Ukraina, han vågade inget annat, hade inget motmedel mot Putins ständiga kärnvapenskrammel. Beträffande Donald Trump har vi tills vidare inget facit. Trump har har sin diffusa fredsplan, den är lös i konturerna, vad det leder till återstår att se.

Men vi kanske kan avvakta någon månad in på det nya året innan Trump stämplas som Ukrainas baneman. Vi vet ju faktiskt inte om han verkligen är det, även om det är bekvämt att påstå det. Det blir många poäng i den politiskt korrekta åsiktskorridoren. I ett annat perspektiv kan Trump vara Ukrainas enda realistiska chans att få slut på striderna.

Vid mötet mellan Trump, Zelenskyj och Frankrikes Macron i Paris i december (se bilden) anslöt sig den ukrainske presidenten till Trumps devis om ”Fred genom styrka” (”Peace through strength”), efter den latinska frasen ”Pax per virtutem” som fick en renässans när Ronald Reagan var USA:s president under det kalla kriget på 1980-talet och som Trump gjort till sin. Styrkan står i så fall USA för, och kanske Europa om man är beredda att lyssna på Trump och bidra med det som behövs för egen del utan allt för mycket allmänt snack. Ge det en chans skulle jag säga.

Vad är alternativet? Ett tröstlöst krig som pågår i all evighet? Den som har ett kan räcka upp handen…