Under det senaste halvåret har Säkerhetspolisen varit involverad i en rad uppmärksammade brottsutredningar. Mordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan i Visby i somras. Det omfattande åtalet för grovt spioneri mot de båda bröder som under tio års tid misstänks ha arbetat för den ryska militära underrättelsetjänsten GRU. Den pågående förundersökningen av explosionerna i slutet av september vid Nord Stream-ledningarna i Östersjön, kontrollerade av den ryska gasjätten Gazprom (Nord Stream 1 51 %, Nord Stream 2 100 %).

Man kan få intrycket av att Säpo verkligen befinner sig på tåspetsarna och att Sverige numera ståtar med en polisiär säkerhetstjänst värd namnet.

Skrapar man på ytan framträder en annan bild. Säpo gör inget annat är pratar om risken för ensamagerande, psykiskt störda individer. Theodor Engström väckte uppseende på Visbys gator men något ingripande blev det inte. Däremot ville Säpo ha det till ett terroristbrott, antagligen pga att det under den dåvarande S-regeringens tid var politiskt korrekt att kladda högerextremism på en person som enligt Rättsmedicinalverket har en allvarlig psykisk störning.

Folkbladets chefredaktör Widar Andersson beskrev det så här i ett inlägg på twitter (9/11): ”Jag har svårt att förstå att mordet på Ing-Marie Wieselgren är ett terroristmord. Gärningsmannen är solklart presenterad som psykiskt sjuk. Hur får man ihop detta med rekvisiten för terrorbrott? Gärningsmannen är, vad som framkommer i rättegången, knappast medveten om vem han är?”

Spionbröderna från GRU släppte Säpo in på insidan, både i den egna organisationen och i Försvarsmakten där man har tillsynsansvaret. Efter Nord Stream-händelsen tog Säpo snabbt över utredningen från den vanliga polisen med motiveringen att ”det kan röra sig om ett allvarligt brott som åtminstone delvis kan vara riktat mot svenska intressen. Det går inte heller att utesluta att främmande makt ligger bakom.” Frågan är vad resultatet av detta blir och om Säpo har annat för ögonen än att bara gå till botten med sabotaget i Östersjön.

Vid årsskiftet har Säkerhetspolisen varit en självständig myndighet vid sidan av Polismyndigheten i åtta års tid. Innan dess var Säpo, som organisationen alltid benämnts i dagligt tal, en avdelning inom den dåvarande Rikspolisstyrelsen. Förändringen 2015 stärkte säkerhetspolisernas ställning och status och det har man till dags dato sett till att utnyttja fullt ut.

Som propagandaorganisation med egenintresset för ögonen fungerar Säpo utmärkt väl. Man publicerar årsböcker och arrangerar presskonferenser och lyckas tack vare flata medier få mycket stort genomslag för sina egna påverkansoperationer. Mitt i den föresvävade transparensen och öppenheten säger Säpo nästan aldrig något konkret alls oavsett vad det rör sig om. Det är genomgående tillrättalagt men innehållslöst i all delar. Undantaget när en utredning gått i mål. Då kan det finnas en del att läsa, dvs det som inte är belagt med sekretess med hänsyn till rikets säkerhet och i slutändan kan det vara det mesta. Jag antar att det som offentliggörs är valda delar där Säpo ger intryck av att vara skarpsynta hjältar och att avsnitt där man framstår som klantskallar förtigs. Hemligstämplar har alltid varit Säpos bästa vän och nu tycks de flesta ha kapitulerat.

Längre tillbaka i tiden utsattes Säpo ofta för en hårdhänt granskning av journalister, till exempel samband med den åsiktsregistrering av vänstersympatisörer som bedrevs under 1960- och 70-talen, efter förbudet 1969 i enlighet med hemliga tilläggsföreskrifter från regeringen och i hård konkurrens med den S-styrda militära underrättelsetjänsten IB. Den skandalomsusade Ebbe Carlsson-affären efter mordet på Olof Palme är ett annat exempel. Säkerhetspolisen kläddes av in på bara skinnet av aktiva och kritiskt inriktade nyhetsredaktioner och fick stå till svars för sina handlingar. Flera högt uppsatta chefer åtalades och dömdes för olagliga buggningsoperationer i jakten på Olof Palmes mördare.

I dag lyser den kritiska granskningen i allt väsentligt med sin frånvaro. När Säpo kallar kommer media sättande i högsta fart och tänker inte längre än näsan räcker. Påstår Säpo att utländsk underrättelseverksamhet och påverkansoperationer ökar i Sverige rapporterar media det utan att blinka, utan att ställa motfrågor trots att det inte presenteras minsta belägg för att det faktiskt förhåller sig så. I Säpos värld ökar alla hot alltid, år efter år. Terrorister, spioner, våldsbejakande extremister. Det är ett mantra – och då ökar också tilldelningen av pengar i statens budget. Säpo kan anställa ännu fler kommunikatörer som inte säger ett vettigt ord men manipulerar media efter bästa förmåga och så kan karusellen snurra vidare.

Ur ett propagandistiskt myndighetsperspektiv är det skickligt och värt all beundran för själva iscensättandet. Varken politiker eller media verkar ha något att sätta emot eller ens ha tänka tanken på att göra det. Säpos ord har nästintill blivit lag. Organisationen sprider budskapet om sin egen förträfflighet, för det mesta utan att möta något motstånd eller några invändningar att tala om. Säkerhetspolisens hittillsvarande generaldirektörer Anders Thornberg (2015–18), Klas Friberg (2018–21) och nuvarande Charlotte von Essen har i den bemärkelsen gjort ett mycket gott dagsverke.

Om man bekymrar sig det allra minsta om det faktiska resultatet av dessa propagandistiska excesser blir intrycket av Säkerhetspolisens verksamhet under dessa snart åtta år ett annat. Jag har nämnt Almedalsmördaren som gick under både Säpos och den vanliga polisens radar. Lite längre tillbaka hade Säpo underrättelseinformation om terroristen Rakhmat Akilov men valde på oklara grunder att dra in bevakningen före dådet på Drottninggatan 2017. Samma år sjabblade Säpo bort sitt tillsynsansvar vid outsourcingen av körkortsregistret med hundratals hemliga skyddsidentiteter för personer i nationens tjänst både i polisiära och militära organisationer, t ex Kontoret för särskilt inhämtning, KSI, som sysslar underrättelseinhämtning i andra länder och värvar agenter med risk för både sitt eget liv och andras (mer om detta och andra exempel på Säpos agerande finns att läsa i min bok Media från insidan, kapitlet Vilse i pannkakan, sid 395-408).

Nu bedriver Säkerhetspolisen förundersökning i Nord Stream-ärendet i samverkan med Åklagarmyndigheten. Knappt två månader efter explosionerna vid de båda gasledningarna i Östersjön i september öppnar man för att utredningen i ärendet kommer att avslutas och läggas till handlingarna utan att någon åtalas och döms för brottet. Utsläppen av bl a metangas beräknas enligt Naturvårdsverket motsvara cirka 25 procent av Sveriges totala klimatpåverkande utsläpp under ett år. Om ingen ställs till ansvar kommer – som en parentes – även ett allvarligt miljöbrott att förbli ouppklarat.

I två pressmeddelanden om Nord Stream-utredningen skriver Säpo och Åklagarmyndigheten (18/11) att det nu står klart att ett allvarligt brott har begåtts brott: ”Händelsen rör sig om grovt sabotage”, konstaterar kammaråklagare Mats Ljungqvist. ”Utredningen visar att det rör sig om ett grovt sabotage”, meddelar Säpo i sin egen närmast identiska version. Det är det ena.

Det andra är att både Säpo och åklagaren redan i detta tidiga skede förutspår stora svårigheter att identifiera förövarna: ”Den fortsatta förundersökningen får visa om någon kan delges misstanke om brott”, skriver åklagaren och det upprepas också i det närmaste ordagrant av Säpo. Uppenbarligen är det ett budskap de utredande myndigheterna är angelägna om att förmedla.

Självklart kan det med tanke på omständigheterna bli svårt att hitta den skyldige. Det är ingen lätt sak att identifiera gärningsmän från utländska underrättelseorgan eller terroristgrupper på individnivå. Den andra aspekten är att det kanske är bekvämt att slippa peka ut en främmande makt eller en annan statsanknuten aktör som den skyldiga parten, särskilt som det i så fall ändå skulle bli vara förenat med stora svårigheter att gripa och ställa enskilda operatörer inför rätta i en svensk domstol. Då kan det verka mer lockande att placera den nedlagda förundersökningen på en lämplig arkivhylla. Försedd med kvalificerad sekretess kommer den att stå i tryggt förvar där i 70 år. Sanningen begravs på 80 meters djup i Östersjön tillsammans med de sprängda gasledningarna.

Tidigare har Expressen på nyhetsplats publicerat bilder från havets botten som visar gasrör som kapats rakt av med som det verkar stor kraft. Företaget Nord Stream AG som äger Nord Stream 1 har efter egna undersökningar på platsen meddelat att det finns tre till fem meter djupa kratrar runt gasledningarna och att rördelar ligger utspridda inom en radie på cirka 250 meter.

Från svenska utredande myndigheter råder tystnad. Inget sägs om hur sprängningarna har utförts. Enbart att ”de omfattande skadorna på gasledningarna till följd av detonationerna dokumenterats utförligt” och att det gjorts vissa beslag. Det enda allmänheten utöver det tills vidare får veta om bevisläget i är att ”rester av sprängämnen” återfunnits på ”främmande föremål” som fiskats upp av dykarna vid attentatsplatsen på internationellt vatten i svensk ekonomisk zon.

Rimligen skulle det mycket väl gå att lyfta lite mer på locket utan att närmare avslöja kunskapsnivån i förundersökningen för de som ligger bakom dådet i Östersjön. Varför inte publicera utvalda bilder från botten. Vad skulle lägga hinder i vägen för det. Om det redan ligger i korten att utredningen kommer att misslyckas och läggas ner utan resultat vid en lämplig tidpunkt blir det mer begripligt.

Även vid sidan av detta omgärdas förundersökningen av frågetecken. Direkt efter explosionerna kom det fram uppgifter i Der Spiegel (28/9) om att amerikanska CIA redan i juni förmedlade uppgifter till Tyskland om att en aktion mot ospecificerade gasledningar kunde vara förestående. Enligt New York Times var det flera länder i Europa som fick information. Målet var uttalat de båda Nord Stream-ledningarna.

Om den informationen nådde den dåvarande S-regeringen, Säpo, den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, KSI eller marinens egen underrättelsetjänst är okänt. I ett senare skede ska den tyska federala polisen BKA varnat andra länder för att det fanns risk för ytterligare attacker mot gasledningar, internetkablar och vindkraftverk”, även detta enligt Der Spiegel (5/10).

Om den typen av information fanns på svensk sida utan att relevanta åtgärder vidtogs kan det finnas skäl att tiga om detta för all framtid i det sedvanliga egenintressets namn. Klart är att svenska militära fartyg rörde sig kring attentatsplatsen med avslagna AIS-sändare (Automatic Identification System) för exakta positionsdata dagarna innan attentatet inträffade (DN 30/9 och 4/10). Förklaringen som givits är att fartygen befann sig på rutinuppdrag. Följdfrågor har bemötts med nonsenssvar som ”inga kommentarer”. Det ekar mycket ihåligt men hittills har marinen kommit undan med det i media.

Själv gjorde jag någon dag senare (7/10) en slagning på datorn och noterade på twitter att ”Marinens ledningsfartyg HMS Carlskrona (P04) tycks ha anlöpt Marinbasen i Karlskrona (27/9) morgonen efter explosionerna vid Nord Stream i Östersjön (26/9). Marinen har vägrat svara på vad man gjorde i området innan laddningarna detonerade. Dags att lägga korten på bordet!” Detta har ännu inte skett och nu verkar media i vanlig ordning tappat intresset för att gräva i saken och nöjer sig för stunden med vad som sägs i myndigheternas väl koordinerade pressmeddelanden eller dyker upp mer slumpmässigt. Baserat på utländska uppgifter från ett satellitföretag har media t ex rapporterat om att så kallade ”spökskepp” (Aftonbladet 12/11) eller ”mörka fartyg” (Rapport 13/11) med avslagna sändare rört sig i området. Samma fartyg som tidigare eller andra fartyg framgick inte.

Två angelägna frågor i Nord Stream-ärendet:

• Vilka ligger bakom sabotaget? Det enkla svaret är Ryssland. Försvarsanalytikern HI Sutton är expert på undervattensfarkoster av olika slag och publicerade redan några dagar efter explosionerna bilden som illustrerar den här artikeln och som föreställer en rysk så kallad undervattensdrönare, lämplig för ändamålet. Vad som talar mot Ryssland, hybridkrig i all ära, är att man när som helst kunnat vrida av och på kranarna och reglera eventuella framtida gasleveranser till Europa utan att spränga sina egna ledningar. Ryssarna har å sin sida på lösa grunder anklagat ”en enhet i den brittiska flottan” för att ha utfört ”en terroristhandling i Östersjön den 26 september i år”. Nu är det upp till Säpo i samverkan med åklagare att ta reda på sanningen.
• Kan man lita på att Säpo kommer att försöka göra det och redovisa resultatet oavsett hur svaret på Nord Stream-gåtan lyder? Nej, verkligen inte.