Peter Hultqvist ägnar valrörelsen åt att åka runt med regeringsplanet och ge enskilda intervjuer. När Aftonbladet frågar försvarsministern varför han gjorde vapenfri tjänst säger han att han inte minns. Det är nog inte särskilt sant. Nytt material från Krigsarkivet visar vad som hände.
Det är med viss förvåning jag läser vad Peter Kadhammar skriver i Aftonbladet om sin resa med Peter Hultqvist från Arlanda till Rovaniemi I norra Finland (30/8). Försvarsministern ska inspektera en beredskapskontroll i samverkan mellan Sveriges och Finlands militära styrkor. Kadhammar är ofin nog att ta upp att Hultqvist en gång i världen gjorde vapenfri tjänst:
”Det är ironiskt att just försvarsminister Peter Hultqvist fick uppgiften att föra Sverige in i försvarsalliansen Nato. Hultqvist som under värnplikten gjorde vapenfri tjänst. Det är inget han vill prata om nu. Det är gammalt, ligger decennier tillbaka. Han minns inte hur han resonerade då.”
Jag skulle säga att Hultqvist minns mycket väl men ljuger av bekvämlighetsskäl, precis som han gjort under hela sin tid i regeringen.
I min bok Media från insidan beskriver jag Peter Hultqvist som en ”ovanligt hal minister”. Ett exempel på det som inte finns med i boken är hur det gick till när han beviljades vapenfri tjänst mitt under det kalla kriget. När han kom in i regeringen 35 år senare ville han inte lägga korten på bordet. Även om det var lite pinsamt hade det varit en enkel sak att säga som det var. Jag tittade på värnpliktshistorien under arbetet med boken men tyckte inte att det fanns skäl att ta upp saken där. Ändå kan det ha sitt intresse, särskilt när Hultqvist själv fortsätter att slira på sanningen även i valrörelsen 2022.
Med sina åtta år som försvarsminister i S-ledda regeringar har Peter Hultqvist suttit på den posten längre än någon annan med undantag för den verklige S-veteranen Sven Andersson i mitten av förra seklet (1957–73). Hultqvist är också mannen som låg bakom att värnplikten återinfördes i Sverige och det har sin betydelse i sammanhanget. I valrörelsen 2018 utsågs försvarsministern till ett av det socialdemokratiska partiets vallokomotiv. 2022 har han inte tilldelats en lika framskjuten position i valmaskineriet. En tänkbar förklaring är att hans trovärdighet fått sig en knäck av det ihärdiga Natomotståndet och att Hultqvistdoktrinens nätverk av bilaterala försvarsavtal inte höll måttet när Ryssland invaderade Ukraina och fred övergick till krig i Europa.
När han inte längre frontar valrörelsen ägnar Hultqvist en väsentlig del av sin tid åt att besöka militärövningar och försvarsanläggningar över landet och bjuder då in journalister för enskilda intervjuer ombord på regeringsplanet. Förutom Aftonbladet har även Expressen tagit upp frågan om den vapenfria tjänstgöringen, då i samband med ett möte med danska och norska försvarsministrar i Malmö. Enligt Expressens artikel svarade försvarsministern att det ”saknar betydelse för mitt nuvarande arbete” (11/8), nästan exakt samma formulering som han använde redan när jag själv ställde den frågan flera år tidigare när jag studerade saken under min tid på Svenska Dagbladet. Tydligt är att Hultqvist har haft svårt att skaka av sig det faktum att han inte fullföljde sin egen värnplikt.
På sitt CV i Regeringskansliet redovisar Hultqvist utförligt sina många uppdrag under en lång och framgångsrik politisk karriär. Han nämner vilka grund- och gymnasieskolor han studerade vid och att han började arbeta som journalist på Dala-Demokraten redan i unga år 1977. Sina blott 57 dagar på I13 i Falun som värnpliktig soldat förbigår försvarsministern med tystnad, likaså att han efter avhoppet gjorde vapenfri tjänst i Kriminalvården.
När han ryckte in på Dalaregementet i juni 1978 var han 19 år. Inga krigshandlingar pågick i Europa, däremot ett kallt krig med en accelererande kraftmätning mellan stormaktsblocken. 1977 hade det kommuniststyrda Sovjetunionen börjat placera ut kärnvapenladdade medeldistansrobotar med Nato-beteckningen SS-20 och räckvidd över Västeuropa. USA och Nato svarade med att förbereda utplacering av amerikanska Pershing II-missiler i dåvarande Västtyskland. Sverige hade allmän värnplikt och alla män i vapenför ålder kallades till mönstring. Varje individ bedömdes innan militär befattning spikades. Alternativet var att klassas som fysiskt otillräcklig eller psykiskt instabil och få frisedel den vägen eller att ansöka om vapenfri tjänst. Peter Hultqvist gjorde ingetdera.
Vid I13 präglades verksamheten av det spända omvärldsläget, enligt tillgängliga handlingar. Regementschefens målsättning var att ”utbilda och vidmakthålla krigsförband med så hög personell och materiell standard att de är krigsanvändbara direkt efter mobilisering”. Under den militära grundutbildningen prioriterades kuppförsvar och krigsplanläggning. På schemat stod också konditions- och styrkepass inför det kommande soldatprovet: ”40 kilometers ”fotmarsch under linje- och punktorientering med inlagd stridsskjutning”, en prövning Hultqvist inte behövde utstå. Han kom aldrig så långt. Den 2 augusti fyllde han i en ansökan om ”att bli tilldelad en vapenfri tjänst” efter knappt två månader i det militära.
Handlingarna i ärendet förvaras i en akt vid Krigsarkivet som sekretessprövats och lämnats ut på min förfrågan. Det var andra gången materialet prövades. Första gången var 2014 när Peter Hultqvist var nyutnämnd försvarsminister. Den här gången släpptes en större del av materialet än då.
I sin ansökan om att slippa göra lumpen 1978 skrev Hultqvist att han önskade sig vapenfri tjänst på ”Barndaghem, Värnpliktsnytt, brandkår eller liknande typ av tjänstgöring”. Redan samma dag ”hemförlovades” han och lämnade Dalaregementet och det svenska försvaret bakom sig. Hans begäran skickades till Vapenfrinämnden för bedömning och beslut.
När Peter Hultqvist började ägna sig åt försvarsfrågor i riksdagen drygt tre decennier senare var det mest av en slump. 2011 utsågs Socialdemokraternas försvarsexpert Håkan Juholt till ny partiledare efter Mona Sahlin och den som fick fylla tomrummet som ordförande i försvarsutskottet och ledamot i försvarsberedningen blev Hultqvist. Efter valet tre år senare blev han försvarsminister, ett drygt halvår efter den ryska illegala annekteringen av Krim och det ryska proxykriget med stöd av separatister i Donbassregionen i Ukraina.
En central fråga var hur Försvarsmaktens personalförsörjning skulle tryggas i ett skärpt säkerhetsläge i Sveriges närområde. Värnplikten var sedan 2010 försatt i viloläge i fredstid på initiativ av alliansregeringen. 2015 väntade ett nytt försvarsbeslut och riksdagspartierna förhandlade för första gången på många år om att öka försvarsanslagen och ställa om försvaret från internationella insatser till ett insatsförsvar av svenskt territorium, det som legat i träda under tre decenniers avspänning i Europa.
Redan efter ett par månader i regeringen aktiverade Peter Hultqvist den del av lagen om totalförsvarsplikt som gör det möjligt att kalla in krigsplacerad personal på repetitionsutbildning av beredskapsskäl. Han började också planera för nästa steg. Vid Folk och Försvars rikskonferens på Högfjällshotellet i Sälen i januari 2015 talade försvarsministern om en återgång till värnplikt som ett komplement till det befintliga yrkesförsvaret med enbart anställda gruppbefäl, soldater och sjömän:
–Den rekrytering vi har till försvaret i dag fyller inte leden. Vi måste ta till en plan B, förklarade han i en intervju med Dalarnas Tidning.
Då hade Hultqvist själv redan fått löpa ett mindre gatlopp i media för sitt eget avhopp från det militära. Först ut var Expressen. I skarpa formuleringar skrev tidningens krönikör KG Bergström att Hultqvist ansökt om vapenfri tjänst. ”Hur försvarar du detta ministern?”, löd rubriken (6/11 2014):
”Sveriges nye försvarsminister, Peter Hultqvist, framstår för mig som en av Socialdemokraternas försvarsvänligaste försvarsministrar någonsin. Ändå kan jag berätta att han gjorde större delen av sin värnplikt som vapenvägrare.”
Peter Hultqvists var inte så talför i ämnet men förklarade i kortfattade ordalag att orsaken till avhoppet var att han hamnat i bråk med befälen på I13 i Falun som ville att soldaterna skulle ägna sig åt gräsklippning och annan trädgårdsskötsel på regementet: ”Jag hamnade snett. Men det handlade inte om någon pacifism”. Sa Hultqvist den gången 2014.
Några veckor senare intresserade sig även Aftonbladet för ämnet. Tidningen hade bett om en första sekretessprövning av handlingarna i Krigsarkivet och fått vissa delar utlämnade. När tidningens reporter Jakob Andersson sökte upp Hultqvist och frågade varför han sökt vapenfri tjänst ville försvarsministern inte svara överhuvudtaget:
–Det här har jag redogjort för i ett annat sammanhang.
Men vilka var dina argument för att göra vapenfri tjänst?
–Det är inget jag tänker gå in på här.
I maj 2015 skrev Peter Hultqvist en debattartikel där han betonade värdet av ett folkligt förankrat försvar med värnplikt: ”Försvarsmakten måste bäras upp av ett folkligt stöd, kunnande och genuint intresse.” I oktober samma år tillsatte regeringen – Hultqvist – en utredning med sikte på återinförd värnplikt för både män och kvinnor. En månad senare besökte försvarsministern Arvidsjaur under en repetitionsövning med jägarsoldater och pratade i en intervju i tidningen Norran om att det som byggdes upp ”under värnplikten sitter kvar när det gäller vapenhantering, metoder och sådana här saker”. Det kunde han inte gärna veta så mycket om efter sina få dagar i fält, även om han gärna ville få det att framstå så. Avhoppet från lumpen blev en besvärande omständighet när han själv skulle driva igenom att värnplikten återinfördes.
Regelverket för vapenfri tjänst går tillbaka till 1920-talet. Från början var det bara möjligt att befrias från värnplikt av religiösa skäl. Senare tillkom även etiska skäl. När Peter Hultqvist ryckte in på I13 1978 tillämpades lagen om vapenfri tjänst (1966:413). Den enda grunden för att slippa bära vapen var att befrias av samvetsskäl: att det var oförenligt med den personliga övertygelsen att använda våld mot andra.
När antalet ansökningar om vapenfri tjänst ökade på 1970-talet började Vapenfrinämnden anlita tillfällig personal utöver anställda på kansliet. I Hultqvist-ärendet hette utredningsmannen Kenneth Willman, socionom i Borlänge där Hultqvist var mångårigt kommunalråd innan han gav sig in i rikspolitiken. 2016 skrev jag en artikel i Svenska Dagbladet om Peter Hultqvists avhopp. Kenneth Willman uttalade sig och sågade hans förklaring till varför han sökt vapenfri tjänst: att han hamnat i bråk med sina befäl på I13 i Falun (10/1 2016):
– Bråkat med befäl har vi ju alla gjort, höll jag på att säga.
På vilka grunder kunde man ansöka om vapenfri tjänst?
– Lagstiftningen var väldigt tydlig på vilken grund man kunde söka vapenfri tjänst. Det var att synen på människovärdet skulle vara så starkt att det tog överhanden i en valsituation. Utredaren skulle försöka ta ställning till hållbarheten i en ansökan, och då lägga in alla aspekter som man kunde för att testa detta. Man hade samtal runt det här och så lämnade man en rekommendation – bifall eller avslag – till Vapenfrinämnden som tog beslut.
Hultqvist-ärendet ville utredaren inte kommentera, inte heller om han hade rekommenderat avslag eller bifall på hans ansökan. Min slutsats var ändå tydlig: ”Försvarsminister Peter Hultqvist beviljades vapenfri tjänst av samvetsskäl, inte för att han hamnade i bråk med befälen som han själv uppgivit.” Hultqvists kommentar var rapsodisk: ”Det har ingen betydelse för min nuvarande tjänsteutövning”. Inget försök till klargörande eller för den delen dementi. Men närmast identiskt med svaret i Expressen i valrörelsen 2022. I Aftonbladet ett par veckor senare hade Hultqvist alltså tappat minnet.
I Krigsarkivets material ingår en rapport från mötet mellan den blivande försvarsministern och utredningsmannen som består av tio sidor, merparten samtalsuppteckningar och är undertecknad av Kenneth Willman den 1 december 2 december 1978: ”Vi diskuterade olika tjänstgöringsalternativ och huruvida han hade fysiska eller psykiska problem som skulle vara till hinder för vissa slag av vapenfri tjänst.” Hultqvist nämnde bråket om trädgårdsarbete på regementet och menade att ”aldrig blev tal om en ärlig dialog utan att befälen hela tiden höll hårt på sin auktoritet.”
På punkt efter punkt gick utredaren igenom den knappt 20-årige Hultqvist inställning till att bruka våld mot en annan människa och ”huruvida det var rätt att i någon situation ta liv”. Det är tydligt att Hultqvist företrädde en mer eller mindre uttalat pacifistisk hållning, det han hade förnekat när Expressen ställde frågor men som han måste hålla sig till under samtalet med utredaren om han skulle slippa värnplikten.
I sin rapport till Vapenfrinämnden sammanfattade utredaren sina iakttagelser under mötet med Hultqvist:
”Hultqvist har för mig gjort ett blandat intryck. I försvarspolitiska frågor var han vältalig och gav intryck av att vara väl insatt i sakfrågorna. I diskussionen rörande hans personliga ställningstaganden upplevde jag att han kom i stark konfliktsituation. Min uppfattning är att han ej tänkt igenom dessa slag av frågeställningar och att han därför ej heller kunde ge svar på mina frågor.”
Utredaren var kort sagt inte övertygad om att Hultqvist inte ville bruka vapen av personliga samvetsskäl trots att det var det han försökte framhäva för att få sin vapenfria tjänst beviljad och slippa återvända till Dalaregementet. Men han kunde inte dölja att han var kluven. Peter Hultqvist var inte trovärdig och utredaren trodde honom inte:
”Jag är tveksam till huruvida Hultqvist kan anses uppfylla vapenfrilagens villkor för vapenfri tjänst varför jag föreslår att hans ansökan lämnas utan bifall.”
Innan ärendet avgjordes slutgiltigt fick Peter Hultqvist tillfälle att gå i svaromål. På juldagen 25 december 1978, en vecka före sin 20-årsdag, skrev han under ett yttrande där han argumenterade vidare för sin sak. Hur framgår inte, med hänsyn till att det är tänkbart att den enskilde ”lider men” om personliga förhållanden röjs råder sekretess i högst 50 år. Avslutningsvis upprepade Hultqvist sin begäran om vapenfri tjänst: ”Med hänvisning av ovanstående anmodar jag Vapenfrinämnden att bifalla min ansökan.”
Beskedet från nämnden dröjde till 15 mars 1979: ”Vapenfrinämnden har denna dag bifallit ansökningen.” Beslutet är undertecknat av en tjänsteman på kansliet på uppdrag av nämnden, men det är inte motiverat i något avseende, vilka ledamöterna var framgår inte heller. Varför nämnden valde att inte gå på utredarens avslagslinje går inte att veta. Peter Hultqvist slapp hur som helst återuppta sin värnplikt.
2017 aktiverade regeringen totalförsvarsplikten med mönstring och militär grundutbildning för både kvinnor och män:
”Mot bakgrund av att den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde har försämrats och att Försvarsmaktens behov av personal i krigsförbanden, enligt regeringens bedömning, inte kan tryggas enbart genom frivillig rekrytering bör totalförsvarspliktiga, med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap, vara skyldiga att genomgå mönstring och fullgöra grundutbildning med värnplikt.”
Regeringsbeslutet var undertecknat av en försvarsminister som själv smet från värnplikten i ett tidigt skede och 35 år senare ljög om varför när han kom in i regeringen: ”På regeringens vägnar Peter Hultqvist”.