Det har rapporterats i Dagens Nyheter (15 juni) att Must, den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, missbedömde invasionshotet mot Ukraina och försåg regering och riksdag med missvisande information där risken för militärt angrepp tonades ned. 

Till det yttre bekräftades också historien, till att börja med av Mustchefen Lena Hallin själv, dessutom redan i förväg (DN 10 juni). Enligt generalmajor Hallin var Must-analytikerna tveksamma till att Vladimir Putin skulle gå över ukrainska gränser i den omfattning som nu skedde:

– Vi såg att ett fullskaligt anfallskrig mot Ukraina skulle vara en väldigt stor politisk och militärstrategisk risk för Ryssland, förklarade Hallin.

I DN-artiklarna instämde den borgerliga oppositionen i den beskrivningen med hänvisning till en dragning av Must i riksdagens försvarsutskott den 9 december 2021 och passade även på att ge Must en känga i förbifarten:

– Förtroendet och tilliten till underrättelsetjänsten blir lite skadat. Om vi får ett dåligt eller bristande underlag när vi ska göra våra bedömningar som vi politiskt ska ta ansvar för – då tappar man tilltro, sa centerns utrikestalesperson Kerstin Lundgren.

Utrikesminister Ann Linde insåg att det fanns politiska poäng att plocka och var snabbt ute och ”bekräftade” att Must inte hängt med i svängarna:
–Att det skulle ske någonting, det trodde vi hela tiden. Att det blev en fullskalig invasion, det var förvånande. Den bedömning som vi och de flesta andra europeiska länder gjorde, byggd på underrättelseinformation, var att det här skulle nog inte ske, hävdade Linde.

Så långt ändå inga ändå konstigheter. Must trodde inte på en invasion på bred front och det var man inte ensamma om i underrättelsevärlden.

Likväl är invasionsnarrativet i en version där skulden läggs på Must och inte på regeringen förenklat och missvisande. Det är regeringen som styr riket och fattar beslut baserat på underlag från myndigheterna oavsett om det rör sig om ett krig eller en pandemi, för att ta ett närliggande exempel. Det ”yttersta ansvaret” är alltid regeringens skrev Coronakommissionen redan i sitt första delbetänkande om covid-19 för att få tyst på det snacket. En annan slutsats från kommissionens sida var att regeringen lyssnat för mycket på Folkhälsomyndigheten i samband med pandemin, men om regeringen gör sig alltför beroende av myndigheter utan att orka med självständiga och samlade bedömningar av tillgängligt material i sin helhet är det alltid under eget ansvar. I den svenska modellen kan en regering aldrig skylla ifrån sig och skyffla över skulden på att någon annan instans. Så är statsskicket konstruerat och det är i den delen inte mycket att orda om. 

Ann Linde hade säkert inget emot att vidimera DN:s uppgifter, en gissning är att informationen åtminstone delvis droppade ner från hjälpsamma uppgiftslämnare i Regeringskansliet. Skälet är att det uppenbart gynnar regeringens sak, bördan faller i den här versionen på Must. När Must sjabblade går regeringen fri från att ha hamnat på efterkälken i Natofrågan visavi Finland och även för att ha gjort bort sig i förhållande till USA.

Redan före årsskiftet varnade amerikanska underrättelsetjänster öppet för att en invasion var nära förestående. Till skillnad mot andra liknande tillfällen, mest konkret vid annekteringen av Krim 2014, talade höga befattningshavare i Washington klarspråk om hur man bedömde situationen, exempelvis från CIA-chefen William Burns sida. Även brittisk underrättelsetjänst agerade på ett liknande sätt och redovisade sina analyser öppet. Exakt vad slutsatserna grundades på och varifrån informationen kom berättade man givetvis inte, i syfte att skydda metoder, uppgiftslämnare och, inte minst, samarbetet med andra länder, till exempel Sverige.

När Ann Linde träffade sin amerikanske kollega Anthony Blinken i Stockholm i samband med ett OSSE-möte i början av december 2021 hamnade hon enligt DN på kollisionskurs med sin amerikanska motpart. Blinken menade att USA satt på bevis för att en invasion var i antågande. I dialog med en regeringsföreträdare för några av världens i största underrättelser- och säkerhetsorganisationer spelade Linde ner hotet med hänvisning till en svensk dvärg i sammanhanget, Must. Det var enkelt uttryckt övermaga.

I DN beskrivs Must som Sveriges ”den viktigaste svenska underrättelsetjänsten”. Det kan vara ett sätt att se på saken. Formellt sätt är Must ingen egen myndighet utan ingår i Försvarsmakten. En del av Must är i sin tur Kontoret för särskild inhämtning, KSI, som bland annat använder sig av agenter i hemlig tjänst för att skaffa upplysningar. Budgeten för Must uppgår till knappt 1,3 miljarder kronor.

Vid dragningen i riksdagen en vecka efter OSSE-mötet deltog förutom Must även Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och Centrum för östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet, organisationer utan underrättelsestatus i traditionell bemärkelse. Däremot saknades FRA, Försvarets Radioanstalt, som är en egen myndighet med en budget på en högre nivå än den Must förfogar över, knappt 1,6 miljarder. 

FRA sysslar med signalspaning, tidigare genom att avlyssna radiotrafik i etern, numera genom tappa fiberoptiska kablar på trafik. Samarbetet med den amerikanska avlyssningsjätten NSA och brittiska GCHQ (Government Communications Headquarters) har pågått i drygt sju decennier, sedan i början av det kalla kriget och är så nära det kan bli. I det ständigt pågående utbytet har det primära målet för FRA:s del av geografiska skäl alltid varit Sovjetunionen/Ryssland. Det är Sverige som ligger närmast. Förspelet till den ryska invasionen av Ukraina är naturligtvis inget undantag. FRA har skickat över allt av intresse till NSA parallellt med information till den svenska regeringen. På formell kanslisvenska är FRA:s uppgift att syssla med signalunderrättelseverksamhet mot ”utländska förhållanden till stöd för svensk utrikes- och säkerhetspolitik”.

I en intervju i början av februari, innan det ryska angreppet iscensattes uttalade sig FRA:s kommunikationschef Ola Bilger i Svenska Dagbladet:
– Vi ger alla våra uppdragsgivare ett bra stöd och vi följer utvecklingen som sker just nu. Det här är en allvarlig säkerhetspolitisk kris, så självklart intresserar vi oss för den och bidrar med bra underrättelser för våra uppdragsgivare.

Tio dagar efter invasionen publicerade FRA också ett uttalande på myndighetens egen sajt:

”FRA följer fortlöpande utvecklingen i kriget i Ukraina. Vi rapporterar om såväl militära som politiska skeenden i omvärlden till regeringen och Försvarsmakten. Vi har erfarenhet ända sedan andra världskriget av att följa krig och konflikter. Det är i situationer som den nuvarande som ett land verkligen har nytta av egna trovärdiga underrättelser.”

Utan minsta tvekan har FRA alltså varit en mycket aktiv part i underrättelseinhämtningen före och under kriget i Ukraina. Uppgifterna har kommit den svenska regeringen till del. Och dessutom har FRA:s avlyssning varit en del av amerikanska analyser vars underrättelseorgan i motsatts till Must förutspådde ett ryskt fullskaligt angrepp. När presidenten Joe Biden på ett tidigt stadium varnade Ukraina för att ett massivt anfall var nära förestående drog den svenska regeringen en helt annan slutsats och gick i polemik med den amerikanska sidan. Frågan är faktiskt varför och om det är så enkelt att regeringen kan skylla allting på Must. Ett alternativ är att regeringen inte gjorde egna bedömningar i tillräcklig omfattning för att hamna rätt och att det så här i efterhand är pinsamt. För att ingen skugga ska falla över landets politiska ledning får Must ta smällen.