När Stefan Löfven läser upp sin åttonde och sista regeringsförklaring i riksdagen är han redan en ”lame duck” i avvaktan på det formella partiledarskiftet vid kongressen i november. Magdalena Andersson kan redan nu bestämma sig för att sitta still i båten fram till valet 2022 – eller göra upp med det förflutna och arvet efter Stefan Löfven direkt när hon är vald.
En första avgörande fråga är hur den nuvarande finansministern har tänkt sig att hennes regering ska se ut och den sönderfaller då i två delar.
Ska hon fortsätta regera tillsammans med Miljöpartiet eller är det dags att söka riksdagens stöd för en ren S-regering i samband med talmansrundan när Löfven lämnat in sin begäran om entledigande parallellt med att riksdagen behandlar budgetpropositionen? Vill hon slippa de eviga slitningarna och kompromissandet med MP är det dags att säga tack och hej för den här tiden.
Tänker sig Magdalena en nystart även i övrigt i regeringsarbetet måste hon fimpa åtminstone halva Löfvens tröttkörda gäng och ersätta dem med nya statsråd. I så fall blir det hennes regering, i annat fall kommer Löfven att sitta kvar i väggarna som en blockerande faktor ända fram till valet. Ett antal ministrar i den nuvarande regeringen har redan visat sig angelägna att sitta kvar genom att räcka upp handen och deklarera sitt oreserverade stöd för Magdalena Andersson som ny partiledare.
Först ut av alla var försvarsminister Peter Hultqvist som förklarade att finansministern ”är en erfaren, kompetent och oerhört duktig politiker, och jag tror att hon kan bli en mycket bra partiledare för vårt parti”. Ungefär ett skrik på hjälp: låt mig sitta kvar. Om Hultqvist hänger löst eller inte beror på om Andersson vill ha ett nytt perspektiv på försvars- och säkerhetspolitiken efter den havererade insatsen i Afghanistan. Hultqvist har fjäskat livet ur sig för amerikanska försvarsministrar och suttit på otaliga möten i Nato utan att ha några invändningar. Även i övrigt går han på tomgång och upprepade under den ryska övningen Zapad kring Östersjön samma mantra som vanligt: Om Ryssland övar med militära styrkor i Sveriges närområde sänder det en signal om att man är redo att gå till anfall vilken minut som helst. Om Sverige övar med Nato i samma område så är signalen att vi kan försvara oss. Resonemangen är lika primitiva som försvarsministerns egna krönikor i lokaltidningen. Ett enkelt sätt att bli av med Hultqvist vore att utnämna honom till ny landshövding i Dalarna. Just nu sitter en tillförordnad innehavare på posten i väntan på en permanent utnämning.
Även andra statsråd har skrapat inställsamt med foten och vill förstås helst av allt stanna i regeringen, till exempel energiministern Anders Ygeman. Formellt har han en stark ställning som S-ordförande i Stockholms stad och suppleant i VU. I regeringen finns han numera i en undanskymd position, har tappat i inflytande och är fortfarande skadskjuten efter it-skandalen vid Transportstyrelsen. Trots att Löfven tog tillbaka honom i ett senare läge har han inte återhämtat från smällen att tvingas avgå den gången och är knappast längre ett framtidsnamn.
Vad Magdalena Andersson i första hand bör tänka på inför en kommande valrörelse är att ha en så stark laguppställning som möjligt för att kunna få till det som Löfven själv angav som skäl för sin avgång: skapa ny energi i partiet. Men då måste hon som sagt rensa ut.
Oavsett allt detta är en nyckelfråga vem som blir ny finansminister. Hon kan välja en ja-sägare som rättar in sig i ledet eller en erfaren person som kommer att agera självständigt. Frågan är om Andersson pallar det. Om hon tänker i sådana banor finns det S-veteraner som kan vara beredda att återinträda i partiets tjänst: Pär Nuder, finansminister under Göran Perssons tid, Thomas Östros, statsråd i tio år från 1996 under samme Persson när Andersson själv var nykläckt tjänsteman i regeringskansliet, och Jens Henriksson, koncernchef i Swedbank där Persson numera svingar ordförandeklubban.
Den sista och politiskt-strategiskt mest intressanta frågan för framtiden är hur Magdalena Andersson tänker hantera Centerns och Annie Lööfs utpressningstaktik. Tänker hon göra som den nuvarande statsministern och låta en partiledare i ett annat parti diktera vilka det är okej att förhandla med eller tänker Andersson be Lööf att från och med nu sköta sina egna affärer.
Det politiska risktagandet är sammanfattningsvis inte särskilt stort vare sig med att lämna MP utanför regeringen, rensa i statsrådsuppställningen och att ta tillbaka rätten att föra vilka samtal man vill om budgeten och annat med vilka partiledare man vill och väljer. Det kan ju till och med sägas vara en mänsklig rättighet för en statsminister. I budgetsammanhang kan Magdalena Andersson lägga sitt förslag efter eget huvud. Om övriga partier i enlighet med vad SD-Jimmie Åkesson nu deklarerat röstar enbart på sina egna alternativ och därefter lägger ner sina röster vinner en S-minoritetsregering den matchen. 100 S-mandat är det inget annat parti som når upp till. M och KD har tillsammans 92 och det räcker inte utan att någon annan ansluter sig.
Frågan bir egentligen bara om Magdalena Andersson kommer att våga ge sig ut på en sådan resa och göra upp med det förflutna och arvet efter Löfven eller inte.